Idag har varit en såndär lite jobbig dag. En dag där minnen kommer upp till ytan och gör kaos i hjärnan. Det blir för många tankar och man känner bara för att släppa allt och rymma iväg från allt. Det ända man kan göra är tyvärr att bara låta minnena komma.

Jag tänker mycket på hur allt gick till, hur skadad man egentligen blev. Sen klandrar jag mig själv. Jag säger till mig själv att det var mitt eget fel, mitt eget val. Att jag har överdrivigt med allt och att det är mig det är fel på. Hur kan en människa få en att få dessa tankar och tänka på detta viset. Man skadar inte den man älskar, eller ?  Jag vet inte hur jag ska göra för att ta tag i detta. Jag skäms! Det ända jag vill är att minnena ska försvinna och att jag bara ska kunna gå vidare och aldrig kolla tillbaka. Men hur ska det gå till ?

Mina tankar är att hur ska någon kunna älska mig ?! Hur ska någon människa kunna ge mig den kärlek som alla förtjänar. Längtar efter den dagen när jag står med min familj, min man och verkligen känner mig älskad och behövd. Men det känns så långt borta och ouppnåligt.

Det är en jobbig tanke när man känner sig ensammast i världen, trots att man faktiskt har människor runt om en som alltid ställer upp. Man känner sig rutten och värdelös för att den känslan finns. Jag borde vara mer tacksam än vad jag är. Jag orkar inte med mig själv med dessa tankar och vill bara kunna njuta av livet.

Vad gjorde jag för att förtjäna att bli utkastad mitt i natten? Vad gjorde jag för att förtjäna att inte kunna säga min egen mening utan att behöva be om ursäkt efteråt? Varför fick inte jag vara jag och bestämma över min kropp själv ? Varför stannade jag och tog imot all skit?

Jag har försökt att bli hel. Har försökt att gå vidare, men varför går det inte?

Jag känner inte igen mig själv. Det värsta är att jag vet inte vad som är fel. Det är ju nu jag ska leva mitt liv och ha kul! Varför kan jag inte det !  Mår bara illa och får en panik känsla över att jag inte är omtyckt. Önskar att jag bara kunde släppa allt och bara vara mig själv. Bara leva och se vad som händer, men har tyvärr en känsla av att jag kommer sabba allt. Jag vill verkligen inte förstöra något för att jag alltid ska ha så in i helvetes jävla brottom med allt ! Nu släpper jag precis allt och hoppas på det bästa och att allt ska lösa sig.

Jag måste komma vidare.